Min bästa vän är även min roomie. Det är så himla värt.

Det är lätt att glorifiera. Det är så lätt att i efterhand romantisera hur någonting varit, man fokuserar på det som var bra, man glömmer lätt det som var dåligt.

Och ibland är det bara ett väl spelat spel. Eller så är det riktigt uselt spelat.

Nej, ingen är perfekt och jag om någon vet det. Jag har mina brister, andra har sina.

Men det här är allting bara ett påhitt, ett jävla mindfuck. Det är inte vad som verkat vara. Jag är tom. Och egon har krossats.

Alla vill bli älskade och känslan av att vara älskad och att vara viktigast i hela världen för någon är världens bästa känsla. När det tas ifrån en och när man inser att man inte är lika viktig längre så gör det jävligt ont. Att få veta att man blivit utbytt gör ännu ondare.

Alla är vi själviska. Och på vägen mot målet att nå lycka är det lätt att man trampar på andra.

Jag har gjort en massa fel, jag vet det. Jag har varit självisk. Så in i helvete självisk. Jag har trampat på, jag har krossat hjärtan och jag har spelat spelet fel.

Nu är det jag och jag tänker vara med mig. Och när det är som allra jobbigast och mörkast försöker jag ändå tänka på att det ändå kommer bli bra till slut. Jag kommer bli lycklig och jag kommer göra någon annan lycklig.

Och förlåt. Jag menar det verkligen. Förlåt.

Wow. Finner inga ord just nu för någonting.

Jag vill aldrig bli en sådan som inte tror på kärlek. Jag vill aldrig sluta älska och jag vill aldrig sluta bli kär. Jag vill alltid vara en känslomänniska. Trots hur jävla ont det kan göra att vara så mycket känslomänniska som jag är så vill jag aldrig sluta vara sådan. För det är äkta. Och jag är äkta och jag gillar äkta. Jag vill vara en sådan som kastar mig in i saker utan rädsla. Men så av någon anledning var jag sådan? Livrädd. Och jag ångrar mig.

Och jag sitter här och jag tänker på dig. Och det var allt du ville hela tiden förut men nu är det försent. Men jag vill inte tro att det är det för det här är så starkt och det är nu och jag vill inte ge upp. Hur många gånger det än sägs till mig att ge upp så vill jag inte, vägrar, tänker inte. Och det kommer förmodligen krossa mig längre fram. Men då får det göra det för jag kastar mig in i det här nu och sen får vad som helst hända.

Romantiserar och fantiserar. Ser tillbaka. Berusade nätter som blev till morgon. Nära. Varmt. Men allra mest – tryggt. Alltid så vilsen men inte där. Aldrig där.

Ångesthugg i bröstet. Misstag man gjort. Fel val man tagit. Det där att man inte vet vad man har förrän man förlorat det. Och allt på grund av rädsla. Rädsla för att bli sårad. Rädsla för att låta någon komma för nära. Så arg på alla känslor jag slösat. På alla tårar jag gråtit. Karma. Jävla karma.

Ett brinnande stort värkande jävla hål.
Det är väl så man skulle kunna kalla känslan av saknad och ångest. Jag vaknar men jag vill inte vakna. Inte till den här verkligheten. Den här jävla verkligheten som jag har skapat.

Jag har gjort världens största misstag och det finns ingenting jag kan göra åt det nu. Vad jag än gör så kommer det aldrig bli som jag vill. Desperation eller flykt. Det är mina alternativ och de båda ger mig ingenting av det jag vill.

Och jag spelar upp scener i mitt huvud av den här tiden som varit och varenda gång går någonting sönder i mig. Men jag fortsätter spela filmen igen och igen. Och jag minns hur mycket jag fått och hur jävla lite jag gett tillbaka.

Jag vet att jag en gång sa att jag inte skulle vilja spola tillbaka tiden och ändra på någonting som hänt. Men nu är nog just det det enda jag skulle vilja ha förmågan att kunna göra.

“Det enda sättet detta någonsin kan funka är om du bestämmer dig för om du vill detta till 100% samtidigt som jag också får känna efter.”

Jag har svårt att andas igen.