Min bästa vän är även min roomie. Det är så himla värt.

Ena dagen kan jag ligga i sängen och känna att jag inte på något sätt kan ta mig upp av min egen kraft på grund av ett jävla djup av mörker, på grund av mitt enorma självförakt och tusen miljoner destruktiva tankar. Från det kan jag sedan vakna en dag och känna mig starkast i världen och då studsa fram på gatan med glad musik i öronen. Och när någon då frågar hur jag mår så är allt bra och jag känner det och jag tror det verkligen.

Men det är ju något jävla dystert och mörkt i mig som liksom aldrig försvinner och som följt med mig så länge jag kan minnas.  Men det är inte där jämt men när det är där och är nu så är det på riktigt och jag är rädd för de här dipparna. Att hamna där.

Ska börja i terapi igen med start den 1 mars och jag är allvarligt talat livrädd för det. Är rädd för att jag ska må bra när jag kommer dit. Att jag är i en bra period och att jag då inte kommer tas på allvar. Att terapeuten kommer se mig som någon som tar upp tid för någon som verkligen behöver den mer än mig. Jag vet att det är terapeutens jobb att hitta kärnan och att det är dennes jobb att hjälpa mig. Men jag vet inte. Är bara rädd. För att misslyckas på ett eller annat sätt. Åh, det är fan min konstanta rädsla jämt ändå. Att misslyckas. Med vad fan som helst. Ser alltid ett jävla failure framför mig. Hur ska jag få mig själv att få fram allt det undertryckta i mig i tal när jag mår bra så att denna människa ska förstå mig? Hur fan ska jag göra det?

Folk kan säga så mycket och påstå sig mena så jävla mycket. Och jag är väl naiv, men jag vill gärna tro på att det folk säger till mig är sant.

Men det är ju egentligen med sina handlingar man visar vad man egentligen tycker, känner, menar.

Jag vet inte, men man kanske inte ska säga till mig att man bryr sig extremt mycket om mig om man samtidigt inte vill ha någon form av kontakt med mig alls?

10 års vänskap betyder någonting. Den historiken vi har betyder något. Jag vill aldrig förlora dig och du har alltid varit viktigast, fast jag en miljon gånger önskat att du inte ens existerade.

Tro aldrig att du inte är viktig. Tvivla aldrig på din betydelse i mitt liv.

Jag ångrar det jag gjort.

Förlåt.

Det är lätt att glorifiera. Det är så lätt att i efterhand romantisera hur någonting varit, man fokuserar på det som var bra, man glömmer lätt det som var dåligt.

Och ibland är det bara ett väl spelat spel. Eller så är det riktigt uselt spelat.

Nej, ingen är perfekt och jag om någon vet det. Jag har mina brister, andra har sina.

Men det här är allting bara ett påhitt, ett jävla mindfuck. Det är inte vad som verkat vara. Jag är tom. Och egon har krossats.

Alla vill bli älskade och känslan av att vara älskad och att vara viktigast i hela världen för någon är världens bästa känsla. När det tas ifrån en och när man inser att man inte är lika viktig längre så gör det jävligt ont. Att få veta att man blivit utbytt gör ännu ondare.

Alla är vi själviska. Och på vägen mot målet att nå lycka är det lätt att man trampar på andra.

Jag har gjort en massa fel, jag vet det. Jag har varit självisk. Så in i helvete självisk. Jag har trampat på, jag har krossat hjärtan och jag har spelat spelet fel.

Nu är det jag och jag tänker vara med mig. Och när det är som allra jobbigast och mörkast försöker jag ändå tänka på att det ändå kommer bli bra till slut. Jag kommer bli lycklig och jag kommer göra någon annan lycklig.

Och förlåt. Jag menar det verkligen. Förlåt.

Wow. Finner inga ord just nu för någonting.

Kommer ihåg hur du alltid sa “vi hinner” om det blev så att vi inte sågs. Jag minns en gång hur vi smsade och skrev att vi båda ville sova med varandra. Och du svarade med “det är lugnt, vi hinner.” Och jag trodde på det. Jag trodde alltid att vi hade mer tid.

Jag bara tänkte att med tiden kommer allt att lösa sig. Lite mer tid bara. Men du gav mig kanske för mycket av din tid som det var? Tiden rann ut för dig. Och jag förstod inte bättre.

Men jag förstår allting nu.

Om allt det du sa att du kände för mig var sant så vill jag inte tro på att jag inte finns i ditt hjärta längre. När du sett mig i ögonen nu och sagt “ge upp Cassandra, jag känner ingenting för dig längre” så kan jag inte tro det.

Jag vet att du är sårad även om du säger att du inte är det. Jag vet att du fick nog. Men att det skulle krävas för att jag skulle inse vad jag hade. Det är så fucked up och jag vill bara banka mitt huvud hårt i väggen.

Jag dör för dig här. Min kropp skriker efter dig. Hela mitt huvud. Mitt hjärta. Jag saknar dig så äckligt jävla mycket. Din humor, ditt lite löjliga skratt som jag ibland störde mig på. Och ditt sätt att liksom studsa med kroppen när du är glad så att du nästan dansar. Och din hals och hur du luktar. Fick aldrig nog av att lukta på din hals. Den där raggiga halsduken som jag alltid störde mig på, den saknar jag också, hur jag burrade in mig i den varje gång du kramade mig så min nacke mosades. Och hur du vid varje kram luktade på mitt hår. Liksom inte i smyg utan du verkligen sög in dig lukten av mitt hår och mig. Jag älskade det. Jag saknar ditt sätt att uppmärksamma detaljer. Hur glad du blev när jag målade tånaglarna för att jag mindes att du frågat om varför de inte var målade. Att du skrev ner saker jag gillade i din mobil. Du kanske inte vet att jag vet det men jag såg när du gjorde det och det var så otroligt fint. Din kropp som alltid var så varm mot min som alltid är så kall. Att somna med dig och vakna bredvid dig. Att spendera en hel söndag i din säng utan att bry sig om någonting annat än varandra och att vara nära. Och musiken. Du har så fantastiskt bra musiksmak och jag saknar att få låtar skickade från dig. Du visste alltid vad jag ville ha. Om jag var upprörd över någonting eller orolig eller hade något problem så kunde du alltid hjälpa mig att lösa de. Inte bara lyssnade  du utan du konkretiserade mitt, ofta löjliga, problem och hittade en lösning. Du fick mig alltid lugn när jag panikade över saker. Och ditt intellekt. Du är så sjukt kunnig om så mycket saker och jag älskade att jag ofta inte visste vad du pratade om och att jag alltid lärde mig nya saker med dig. Jag saknar dina händer och dina vackra fingrar som inte längre har nedbitna naglar för att jag sa åt dig att du måste sluta. Du slutade verkligen bita. Förutom lite på nagelbanden och jag saknar att kunna kontrollera dina naglar och nagelband för att se om du bitit. Nu kan jag inte längre göra det. Din röst. Du har en så vacker röst. Jag saknar så mycket att kunna ringa och att du alltid svarade “heeej” med ett leende. Jag saknar dina godmorgon-sms och alla godnatt-sms. Och jag saknar så extremt mycket det där vi gjorde när det bara var du och jag och hur bra det var och ditt sätt att prata med mig då. Dina jävla händer. Hur du ofta pillade, kliade, masserade. Finns inget jag älskar mer än det. Att vakna upp hos dig, svepa in mig i täcket, smyga ut till ditt kök med det iskalla golvet och äta frukost på ditt rangliga köksbord. Skulle göra vad som helst för att vara där just nu denna ensamma iskalla söndagsmorgon. Och sen gå tillbaka till sängen igen. Tröttnade aldrig med dig. Och du verkade inte heller tröttna. Det var så fantastiskt. Och så saknar jag dina örsnibbar, jag saknar din tunna skäggväxt, jag saknar din bröstkorg med allt lurvigt hår som du av någon dum anledning trimmade ner sen. Jag saknar dina ben som är så jävla snygga och din mjuka hud! Din rygg och dina armar. Jag saknar att bara kunna ringa när jag vill och jag saknar så enormt den känslan att veta att du alltid kommer svara.

Idag kan jag inte ringa för jag får inte. Du har bett mig att att inte ringa. Jag vill visa dig att jag respekterar dig och det du säger. Det har gått en vecka nu. Vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag kan ringa dig igen. Eller hur lång tid det skulle ta innan du ringde mig? Tänk om du inte skulle ringa mig? Du sa till mig att vi bara ska vara vänner. Att du vill vara min vän. Att vi först då kan umgås igen. Men hur slutar jag känna? Hur slutar jag sakna? Hur slutar jag ångra det största misstaget jag någonsin gjort?

Det här skulle kunna bli det bästa någonsin.

Jag ligger i min soffa i gårdagens kläder och smink med mitt täcke och fryser. Och jag undrar vad du gör. Du är så tyst. Det är som om du försvunnit från jordens yta. Och det är så sjukt, för att för bara några veckor sen var du alltid i mitt liv. Varje dag. Hela tiden.

Hur mår du? Vad gör du? Tänker du på mig? Om du tänker på mig, är det bara dåliga tankar? Saknar du mig? Jag önskar så mycket att du saknade mig. För jag saknar ihjäl mig efter dig.

Jag orkar inte sakna dig mer.

Jag lyssnar på musiken jag vet att du älskar. Det tar mig lite närmare dig. Och så spenderar jag tiden med att jobba och jag har verkligen kommit in i ett ordentligt flyt. Du sa alltid att jag var “briljant”. Jag försöker tro på det nu och jag har bestämt mig för att ta mig an saker jag inte tidigare vågat eller trott att jag skulle klara av. Och jag är stolt över att jag hoppade in för P4 och jobbade extra idag och så var det inga problem alls trots att jag var svinnervös innan. Jag är kräksnervös över kommande tisdag för då ska jag vara med i Musikguiden i P3 och prata i “Popologen” och jag svimmar så fort jag kommer på att jag sagt ja till det och jag tänker på när du sa att jag verkligen borde göra det för det är kul och för att jag är ju bra. Och jag försöker tro på det du sa. Och nu ska jag göra det.

Jag vet inte varför jag ens skriver här till dig som om jag skrev ett jävla brev. Som om du ens läser? Jag tror verkligen inte det. Du tänker inte på mig längre. Jag är inte längre viktig. Men vad jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig i mitt liv. Det är så tomt utan dig och ditt stöd och din närhet.

Men jag kan inte ringa dig, jag kan inte mejla dig, jag kan inte messa dig, jag kan inte skypea dig, jag kan inte facebooka dig, jag kan inte twittra dig. Jag kan inte för jag får inte. Jag saknar dig.

Jag vill aldrig bli en sådan som inte tror på kärlek. Jag vill aldrig sluta älska och jag vill aldrig sluta bli kär. Jag vill alltid vara en känslomänniska. Trots hur jävla ont det kan göra att vara så mycket känslomänniska som jag är så vill jag aldrig sluta vara sådan. För det är äkta. Och jag är äkta och jag gillar äkta. Jag vill vara en sådan som kastar mig in i saker utan rädsla. Men så av någon anledning var jag sådan? Livrädd. Och jag ångrar mig.

Och jag sitter här och jag tänker på dig. Och det var allt du ville hela tiden förut men nu är det försent. Men jag vill inte tro att det är det för det här är så starkt och det är nu och jag vill inte ge upp. Hur många gånger det än sägs till mig att ge upp så vill jag inte, vägrar, tänker inte. Och det kommer förmodligen krossa mig längre fram. Men då får det göra det för jag kastar mig in i det här nu och sen får vad som helst hända.

Romantiserar och fantiserar. Ser tillbaka. Berusade nätter som blev till morgon. Nära. Varmt. Men allra mest – tryggt. Alltid så vilsen men inte där. Aldrig där.

Ångesthugg i bröstet. Misstag man gjort. Fel val man tagit. Det där att man inte vet vad man har förrän man förlorat det. Och allt på grund av rädsla. Rädsla för att bli sårad. Rädsla för att låta någon komma för nära. Så arg på alla känslor jag slösat. På alla tårar jag gråtit. Karma. Jävla karma.

Ett brinnande stort värkande jävla hål.
Det är väl så man skulle kunna kalla känslan av saknad och ångest. Jag vaknar men jag vill inte vakna. Inte till den här verkligheten. Den här jävla verkligheten som jag har skapat.

Jag har gjort världens största misstag och det finns ingenting jag kan göra åt det nu. Vad jag än gör så kommer det aldrig bli som jag vill. Desperation eller flykt. Det är mina alternativ och de båda ger mig ingenting av det jag vill.

Och jag spelar upp scener i mitt huvud av den här tiden som varit och varenda gång går någonting sönder i mig. Men jag fortsätter spela filmen igen och igen. Och jag minns hur mycket jag fått och hur jävla lite jag gett tillbaka.

Jag vet att jag en gång sa att jag inte skulle vilja spola tillbaka tiden och ändra på någonting som hänt. Men nu är nog just det det enda jag skulle vilja ha förmågan att kunna göra.

“Det enda sättet detta någonsin kan funka är om du bestämmer dig för om du vill detta till 100% samtidigt som jag också får känna efter.”

Jag har svårt att andas igen.