Jag har en hel del problem med mig själv som jag varit medveten om länge men som jag liksom bara tänkt ska försvinna med lite tid. Jag gick ett par gånger hos en psykoterapeut men jag tog aldrig upp det igen. För jag vill gärna tro att jag är så pass fungerande som människa att jag kan fixa mig själv. Att jag har förmågan att laga mitt eget huvud på egen hand.
Har insett massor med mig själv de senaste två åren.
Jag är en mycket destruktiv människa. Det visar sig genom att jag gör saker jag vet är dåligt för mig och jag ältar. Extremt mycket. Jag är en martyr. Och det svider att erkänna ska ni veta. Jag avskyr martyrer. Men så är jag en själv.
Alltså i grund och botten handlar allting om att jag har en riktigt rutten självkänsla. Jag ser mig alltid misslyckas med vad jag än tar mig för innan jag ens har börjat. Jag tror aldrig på min egen förmåga att lyckas. Det visar sig i jobbet, det visar sig definitivt i mina tusen försök till att gå ner i vikt och att börja träna och det visar sig väldigt tydligt i mina tidigare relationer med män.
Något jag har som är bra, är att jag har en väldigt fin självinsikt. Jag vet mycket väl om mina dåliga sidor och jag kan stå för dem och kan stå för när jag gör fel. Men när man ändå ständigt gör samma fel om och om igen så betyder min förståelse och mina förlåt ingenting till slut.
Jag har krossat relationer som jag verkligen ville skulle fungera på grund av min låga självkänsla. På grund av någon slags rädsla. Och på grund av mitt extremt stora behov av bekräftelse. Ser jag tillbaka så har jag alltid varit livrädd för att bli lämnad. Och jag har krävt extremt mycket av min partner. Jag har varit svartsjuk och kontrollerande. Alltså den värsta sortens flickvän.
Efter två riktigt jobbiga avslut så har jag istället blivit livrädd för att binda mig vid någon igen. Och det har då lett till att jag sumpat en chans att faktiskt vara med en fantastiskt fin kille som bara ville mig väl. Och det kommer hända mig igen och igen och igen inser jag nu, om jag inte gör någonting med mig själv först.
Klyschan ”ingen kan älska dig förrän du älskar dig själv först” är så sann!
Och såklart vill jag bli älskad. Det är allt jag vill egentligen. Jag vill ha en man, som älskar mig, som jag är trygg med, som får mig att känna mig fantastisk varje dag, en man som ger mig mina framtida barn, en man som jag har fantastiskt sex med, en man jag delar mina intressen med, en man som får mig att skratta, en man som är framgångsrik, en man som har ambitioner och drömmar precis som jag, en man som förstår mig och som ser mig och som älskar mig även när jag är dum i huvudet.
Jag har ett heltidsjobb nu framför mig. Det går ut på att jag ska fortsätta träna och äta bra. Jag tänker fan inte ge upp. Jag ska leva hälsosamt, jag ska gå ner i vikt, jag ska bli nöjd med min kropp, jag ska tycka att jag är snygg, sexig och vacker själv.
Jag ska fokusera på allt som gör mig glad och får mig att må bra, jag ska umgås med människor som får mig att skratta, jag ska göra roliga saker, jag ska njuta av att se på teveserier, jag ska sjunga ashögt och dansa till musik jag älskar, jag ska sova bra och jag ska fokusera på allt det som är positivt. Jag ska inse att jag inte kan göra någonting åt sånt som har hänt tidigare. Jag ska lära mig att acceptera och gå vidare. Och jag ska faktiskt göra det alldeles precis nu. Jag är snart 25 år och jag är trasigare än någonsin. Det är inte så jag ser mig själv. Jag vill dela den bilden som många människor har av mig. Och det börjar från och med nu.
