Ett brinnande stort värkande jävla hål.
Det är väl så man skulle kunna kalla känslan av saknad och ångest. Jag vaknar men jag vill inte vakna. Inte till den här verkligheten. Den här jävla verkligheten som jag har skapat.
Jag har gjort världens största misstag och det finns ingenting jag kan göra åt det nu. Vad jag än gör så kommer det aldrig bli som jag vill. Desperation eller flykt. Det är mina alternativ och de båda ger mig ingenting av det jag vill.
Och jag spelar upp scener i mitt huvud av den här tiden som varit och varenda gång går någonting sönder i mig. Men jag fortsätter spela filmen igen och igen. Och jag minns hur mycket jag fått och hur jävla lite jag gett tillbaka.
Jag vet att jag en gång sa att jag inte skulle vilja spola tillbaka tiden och ändra på någonting som hänt. Men nu är nog just det det enda jag skulle vilja ha förmågan att kunna göra.
Anna Svensson
/ 30 januari 2012Jag vet inte vad det är för misstag du talar om, men magkänslan säger att det handlar om kärleken. Det du har skrivit är innerligt, ledsamt och vackert – jag blir berörd.
Trötta inte ut ditt hjärta för mycket, Cassandra. Kryp ner under ditt täcke i soffan, tillsammans med en god vän och en rolig film. Ät något du tycker är gott – utan dåligt samvete! Varva de vanliga tårarna med glädjetårar, så kanske det känns liiite lättare, om så bara för en stund.
Känn min kram – den är varm och stärkande
/Anna